Detta handlar om hur det skulle vara om Bella hade valt Jacob istället för Edward i Eclipse. Jag vet, den är inte särskilt trovärdig och det skulle aldrig kunna hända för Edward är inte sån. Men jag har aldrig skrivit något sånt här liknande, så jag kände att det var dags. Hoppas ni gillar den. Kommentera gärna vad som är fel (med grammatiken t.ex) och vad som är bra! :)

Tanken på de två tillsammans fick mig att se svart. Kraften i mitt slag var hårdare än jag någonsin kunna åtstadkomma och jag försökte le - men mitt ansikte ville inte sammarbeta med min vilja. Smärtan gjorde mig starkare, men svagare på samma gång. Jag såg på honom där han låg på marken, hur han kämpade för att ta sig upp. Hans ansikte var fördrivet i smärta och blodet rann längs hans kind. Det var djuprött, och än en gång framkallade detta en avundsjuka inom mig. Jag ville också kunna blöda - att få känna den varma vätskan rinna nerför min hud vore något som jag skulle se som en vinst, än som något negativt. För hade jag kunnat känna fysisk smärta, så skulle det betyda att jag skulle vara mänsklig. Och mänsklig för mig innebar att jag hade möjligheten att kunna dö. För det fanns bara en sak som jag fortfarande levde för. Men hon ville inte ha mig längre. Den smärta som hade pågått i mitt så kallade hjärta skulle troligtvis aldrig upphöra. Tystnaden i mina tankar skulle nog aldrig göra sig hörd igen. Ansiktsmusklerna skulle nog aldrig få arbeta igen, jag skulle skepa mig in i den kalla hårda mask som jag alltid hade varit. Jag var inte varm, jag var inte levande. Mitt hjärta bultade inte. Jag var inte som honom. Det hade gått en halv sekund, och medan mina tankar hade vandrat iväg så hade han gripit chansen. Slaget i magen fick mig att kastas in i bergsväggen och jag kunde se hur något uppifrån flyga ner mot mig, och i det ögonblicket ville jag ligga kvar. Skulle det framställa någon smärta? Skulle jag plågas? Men mina insikter fick mig att hava upp på fötter och kasta mig undan.

Han morrade när det tunga stenblocket landade med en duns i marken. Ett lågt och djupt ljud hördes tillbaka från mig själv, och jag blottade tänderna. Jag hatade den här mannen stod här framför mig. Hon hade valt honom. I just det ögonblicket blev allt svart, och jag tänkte inte på vad jag gjorde. När jag kastade mig mot hans hals, slet sönder del för del av hans mörka kropp. Vrålet lämnade aldrig min strupe. Det var inte förrens allt var över som jag upptäckte vad jag hade gjort. Blodpölen reflekterade en spegelbild, en bild på mig. Jag såg äcklat tillbaka på mitt egna ansikte, äcklad för vad jag hade gjort. Men på ett sätt hade vi båda fått vad vi förtjänade. Ingen av oss skulle få flickan vi älskade.