Det var några som undrade om jag inte kunde skriva en text om hur det skulle se ut när Bella sa till Edward att hon väljer Jacob. Jag har ju skrivit en annan om när Edward senare möter Jacob, men här kommer som sagt "början". Hoppas ni gillar den :)

Det var lördagsmorgon, och jag hade precis klivit ur bilen för att gå uppför hennes trappa och knacka på. Men dörren slets upp i samma ögonblick och där stod hon. Min älskade, mitt allt. Jag kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt, för det var något i hennes ansikte, något i hennes ansiktsuttryck som hon försökte dölja. Men hon visste mycket väl att jag kände henne bättre än vad hon själv gjorde.
"Kan… kan vi åka till ängen?", mumlade hon och tittade ner. Jag såg att hon rodnade, och jag log sakta för mig själv. Vad ville hon? Ville hon.. göra det, som hon försökte övertala mig ett tag att göra nu? Hon visste mycket väl att jag inte tänkte röra henne på det sättet om hon inte gifte med mig först. Men jag tog henne i handen och sa 'kom'.

Det var tyst när vi kom fram, och det enda som hördes var hennes långsamma andning och hennes hjärta som bultade onormalt snabbt. Jag tog hennes händer i mina och lutade pannan mot hennes. "Hur är det?", frågade jag och log. Hennes ögon vändes upp på mig, men hon tittade lika snabbt bort igen. Mitt leende försvann och jag började tveka.

"Vi måste prata", fick hon ur sig. "Jag kan inte.. det går inte. Jag kan inte såra honom."
Jag släppte hennes händer och tog två steg bakåt. Jag tittade oförstående på henne, vad menade hon?

"Jag står inte ut med att lämna honom. Jag kan inte", fortsatte hon. Tårar strömmade nerför hennes ansikte nu, men jag förmådde mig inte att torka bort dem. Jag var fastfrusen. "Jag väljer honom, Edward. Jag väljer honom. Jag måste välja honom", viskade hon. "Jag älskar dig, men jag älskar honom också, och du vet att han skulle vara bättre för mig", sa hon.

"Vad pratar du om? Du kan inte lämna mig. Jag vet att jag sårade dig, men du vet inte hur mycket jag ångrar mig. Jag kommer ångra mig för resten av mitt liv, jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Snälla. Lämna mig inte. Du är mitt allt", viskade jag. Men hon svarade inte. Hon tog bara några steg framåt, la armarna runt min midja och lutade huvudet mot mitt bröst. Hennes ord 'förlåt mig, jag älskar dig', var det sista jag hörde från henne. Jag drog mig ur hennes grepp, motvilligt men tvunget, reste mig långsamt upp och vände ryggen mot henne.

Jag föll. Mitt hjärta som hade börjat leva igen för henne, dog i detta ögonblick. Jag föll ner i en djup avgrund som aldrig ville ta slut, och jag kom aldrig upp igen.