Etikett: allmänt

Läst 3713 ggr

2009-07-02 00:21

!!Spoilervarning!! --- Fanfic

Hejsan :) jag har skrivit en sk fanfic för skojs skull, eller jag har skrivit början på den. Jag tänkte lägga ut den här, för att få lite konstruktiv kritik (jag vill nämligen utveckla mitt skrivande). Säg gärna vad ni tycker! :)

OBS! min novell/fanfic innehåller spoilers, så om du inte läst Breaking Dawn än borde du inte läsa det som kommer här under ;)

Jag kollade ut genom fönstret. Våren hade precis börjat, en ensam fågel satt i en björkbuske och sjöng. Smältvattnet rann i små bäckar ner för berget, och porlet steg upp i mitt rum.

Det var redan i slutet av maj, men ändå hade snön precis smält bort. "Hemma" hade snön säkert inte ens legat kvar en dag, förmodligen hade den regnat bort, precis som alla andra tidigare år. Steg kom farandes upp för trappen. Så snabba och lätta att ingen vanlig människa skulle kunna höra dem. På en millisekund öppnades dörren. Jag blev inte särskilt förvånad, redan när hon lämnat köket och begett sig upp för trappen visste jag att hon skulle prata med mig. Hennes blick genomborrade mig bakifrån.

"Renesmee", sade hon, högt och tydligt. Alldeles för tydligt, hon visste att jag kunde höra den allra minsta viskning. På nedervåningen hörde jag de andra prata lika tydligt som om de skulle kunna stå i mitt rum. Jag vände långsamt på huvudet, vred kroppen emot henne. Som alltid bländade hennes skönhet mig. Hon var så perfekt i alla drag, alltifrån håret till ögonen, jag antar att till och med tårna skulle vara perfekta. Hon tog ett stort steg över golvet, ställde sig i fönsteröppningen, bara en meter ifrån mig, Solstrålarna som sken in fick hennes hud att glittra i regnbågens alla färger. Ögonen var varmt gyllengula, men de hade mörknat något. Varken hon eller jag hade jagat på flera dagar, jag kände redan hur törsten började riva i strupen. Hon doftade… alldeles underbart. Som en mamma ska göra. Det var som att lukta på solvarma jordgubbar en sommardag, som doften från tusentals rosor, karamell, regn, skog… Framförallt var det doften av en trygg famn.

"Hur känns det inför imorgon?" frågade hon mig, och log.

Rent instinktivt sträckte jag mig efter hennes hand, för att visa hur jag kände, men jag hejdade mig i sista stund. Jag var tvungen att bli bättre på att berätta mina känslor.

"Jag, jag…" började jag. Hur skulle jag kunna förklara? Jag skulle få börja skolan. För första gången. Sex år hade gått sen min födelse, fast inte förrän nu hade jag kunnat börja tänka på skola ens. Innan hade jag åldrats så fort, den ena dagen hade jag sett ut som en femåring, en vecka senare var jag tio. Det sista året hade mitt åldrande saktats ner dramatiskt, och snart skulle det stanna helt, förhoppningsvis.

"Vad?" sade hon. Hon gick fram till mig, mycket lugnt för att vara henne, och satte sig på knä vid min sida.

"Gumman… Inte ska du vara orolig. Du kommer att klara dig, tro mig!"

Jag log mot henne, men det störde mig att hon envist höll sina händer till sig själv. Jag hade velat att hon skulle hålla min hand, krama mig, vad som helst… Men nej, hon ville verkligen att jag skulle lära mig den hårda vägen. På tre år hade hon inte rört vid mig, förutom vid enstaka tillfällen. Hon ville att jag skulle kunna ha ett normalt liv, och då gick det inte för sig att jag skulle ta på folk, istället för att prata normalt. Hade jag gjort det… Då hade alla vetat att vi inte var som dem, att vi var annorlunda. Fast, det visste nog de flesta om redan, de som hade träffat oss. Så vackra som vi var hade man kunnat tro att hela familjen var modeller eller skådespelare. Jag tror nog att många undrade varför vi hade valt bort Hollywood mot en liten håla i norra Alaska. För att vara helt ärlig undrade jag det också. Jag och alla andra hade stormtrivts i Forks, och ingen av invånarna i Forks hade anat oråd när Bella och Edward försvunnit. Vi hade spenderat tre år i det lilla huset som Esme byggt, men, helt plötsligt hade Edward och Bella åkt iväg, och när de kommit tillbaka en vecka senare hade båda varit allvarliga. Utan att säga ett ord packade de både sina och mina väskor, tog farväl av den resterande familjen, satte mig och dem i bilen, sedan hade de kört, ända hit. De hade köpt ett litet hus av timmer. De sade aldrig något om varför vi hade lämnat så hastigt, och jag hade inte frågat heller.

Jake hade följt efter oss hela vägen, och det var tur. Han är mitt ljus, min ledstjärna. Dessutom har han aldrig problem med att röra mig, han bryr sig inte så mycket om den uppfostrande biten tydligen.

"Renesmee!" sade hon igen. "Du svarar inte. Kom ihåg, du måste…"

Jag avbröt henne.

"Jag måste lära mig att kommunicera på ett mänskligt sätt, annars kommer alla att misstänka oss." Trots att de redan gör det.

"Så. Berätta nu, hur känner du inför imorgon?"

Två punkter av lysande bärnsten mötte mina egna ögon.

"Jag vet inte vad jag känner. Det, jag vet inte… Är så sent på terminen. Den är snart slut. Det är ingen mening med att börja nu. Tänk om jag inte kan något! Jag kanske är sämre än alla andra!" Orden forsade ur mig, samtidigt som tårarna började rinna. Snälla mamma, ge mig en kram nu, jag behöver den. Självklart såg hon min förtvivlan, och jag märkte hur ställd hon blev. Hon lutade sig emot mig och kramade om mig. Jag kramade hårt tillbaka. Att hålla inne tankarna var svårt, väldigt svårt, och jag kunde inte hålla inne allt heller. Det var som att helt själv hålla tillbaka allt vatten som forsade nerför en flod. Trots det slutade inte hon att krama om mig.

"Min lilla, fina, Renesmee, du har absolut ingenting i världen att vara orolig för. Du är otroligt vacker, du är smartare och mer snabbtänkt än de flesta, du är helt fantastisk, min ängel.." viskade hon i mitt öra.

Hennes röst var underbart lugnande. Sakta slutade jag snyfta, drog en suck och tvingade henne ifrån mig, så att jag skulle kunna prata ordentligt.

"Jag tror inte att de kommer acceptera mig, jag är för annorlunda." Jag blickade neråt, synade mina perfekta händer. "Så fort jag nuddar någon kommer de att förstå hur annorlunda jag är."

Bella lade huvudet på sned och såg in i mina ögon.

"Vännen, det är iskallt ute, därför kan du ha handskar på dig, utan att någon undrar. Du kan säga att du har dålig blodcirkulation i fingrarna eller något". Hon log mot mig. "Ingen kommer att bry sig."

Jag skrattade till.

"Jag har en annan fråga, varför ska jag börja så sent på terminen?"

Hon tänkte efter en halv sekund, sedan log hon igen.

"Vi tänkte att om du började sent på terminen kunde du pröva att gå där ett litet tag, och funkar det inte behöver du inte komma tillbaka efter sommarlovet. Det är mycket mer diskret än att börja i början av terminen, för att sedan sluta någon månad efter. Det får folk att undra."

Jag nickade. Det var sant, om jag absolut avskydde miljön i skolan behövde jag inte komma tillbaka sen, efter sommaren.

"Så," sa Bella. "Det kommer att gå bra imorgon. Inget att oroa sig för."

Jag skrattade till, och log mot henne.

"Nej du har väl rätt, du är ju trots allt min mamma." Jag gav henne en snabb kram och visade henne några minnen från en föregående jakt, mest för att reta henne lite. Snabbt reste jag mig upp, tog mig förbi henne, öppnade fönstret och kastade mig rakt ut mot marken och friheten.

Någon ruskade om mig.

"Neej, snälla, jag vill sova mer!" gnällde jag ner i täcket.

"Nessie-bessie, du kan inte sova mer nu! Du ska UPP!"

Varma fingrar fattade tag runt min midja. Helt oförberett lyftes jag upp ur sängen. Personen som höll i mig snurrade runt mig ovanför dennes huvud, ackompanjerat av ett rungande skratt.

"JAAAKEE!" fnittrade jag. "Släpp NER mig!"

Han lyssnade inte på en gång, utan snurrade ett eller två varv till, innan han till slut satte ner mig på golvet. Han log ett stort leende och gav mig en kram.

"God morgon, Nessie," sa han.

"God morgon," svarade jag.

Han släppte taget om mig, tog ett steg bakåt och synade mig uppifrån och ner.

"Jag vet inte vad du tycker, men att gå till skolan i pyjamas är nog lite dumt". Jag måttade ett löst slag mot honom. Skrattandes hoppade han undan.

"Jake, jag ska ju klä på mig, din dumsnut. Jag tänker då inte klä på mig medan du är i rummet, så alltså får du gå".

Han skrattade till ännu en gång och vände om.

När dörren gått igen tog jag snabbt av mig nattlinnet och drog sedan på mig ett par jeans och en tröja. På nattduksbordet låg ett par tunna vantar som Bella köpt åt mig föregående dag. Jag snappade åt mig dem och lade dem i fickan.

När jag kom ner för trappen några sekunder senare var alla redan samlade i köket. Bella stod upp, hållandes en bok, Edward satt ner på en av köksstolarna. Jake satt också ner, ätandes äggröra och bacon. Jag kunde höra ljudet av hans tänder mala köttet.

"Hej," mumlade han mellan tuggorna. "Det gick fort."

Jag log ett snett leende, något som jag fått av Edward antar jag.

Och så långt hade jag kommit :P fortsättning följer! :D

Belindaa

2009-07-02 00:38

Hehe ja, jag vet inte vad jag ska skriva eftersom att jag inte har en aning om vad fanfic och spoilers är